RECENSIONER:



Ur Signum - katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle nr 4/2003:

Den unga Sara Gustafsson, född 1978, är djärvare i sin framtoning i diktsamlingen Nattfåglar. I ett Efterord kommenterar hon titeln bl a med följande ord: "Natten är då jorden vänt sitt ansikte från solen. Då jorden blundar och människan sover. (...) Natten kan vara utvärtes eller invärtes, eller bådadera. Samtidigt. För att se bra om natten krävs ofta särskilt känsliga ögon, som vissa fåglar är utrustade med." Hon skriver också att vissa fågelarter är vakna på natten och de går därmed miste om kontakten med andra fågelarter. När det blir kallt, flyttar en del fåglar söderut, andra får kraftigare fjädrar mot kylan. "Vissa börjar skriva poesi."
I efterordet identifierar hon sig alltså mycket tydligt med en nattens fågel, som har skarp blick och som i nattens mörker kan få andra perspektiv på händelser och ting, men som går miste om kontakten med andra och som kanske fryser i kylan. Ensamhet och ångest gestaltas i några kort paradoxala frågor:

Finns det ett landskap större än kärleken?
Finns det en ö utan kust
ett hav utan botten?
Finns det en kärlek vars kökslampa brinner
i den väntande nattens slagg?

Diktsamlingen har två motton, båda ur Gamla Testamentet: Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. (Ps 62:10) och Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem, som följer efter. (Pred 1:11). Mottona förstärker atmosfären av ensamhet och av tidens meningslösa flykt. Men det finns också andra stämningar i boken. Ett antal dikter har titlar, knutna till ett kristet liv: Brödsbrytelse, Credo, Högmässa, Hymn. Andra talar om utsattheten, exempelvis dikten Du som är rädd att falla.
Det handlar om identitet, om förtröstan trots allt, men i många dikter överväger rotlösheten. Jag är en flykting i mitt eget liv / min egen kniv, min egen undergång. / Det är en jordbunden fågel som pulserar / pulvriserar mig inifrån / vingslagen, rotlösheten. Associationerna går vidare till flyktingtåg, till skymningsbristning och till månflimmer bland granarna / mina glesa orossystrar; spridda tankar i dunklet. Sara Gustafsson har språklig sensibilitet, förmåga att skapa nya metaforer för känslor av utsatthet, ensamhet, ångest men också för tillit och tålamod. Det är frestande att citera dikt efter dikt. Recensenten kan bara uppmana läsaren: tag och läs!

Elisabeth Stenberg, Signum - katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle nr 4/2003.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett begynnande författarskap (Kvällsposten, 17/5-02)

Med motton hämtade från Psaltaren och Predikaren begår nu Sara Gustafsson sin lyriska debut med samlingen Nattfåglar. Hon är född 1978 i Skurup men bor och studerar i Lund där hon dessutom är verksam i olika poesi- och musikkonstellationer. För att se bra om natten krävs ofta särskilt känsliga ögon, som vissa fåglar är utrustade med skriver Sara Gustafsson i samlingens efterord. Det är lätt att läsa in poetens egen roll i de orden; som en markering eller en attityd. Men i samlingen finns väldigt lite som bekräftar den romantiska bilden av poeten som nattvarelse eller en inventering av de skuggvarelser som kliver fram på dygnets mörka sida. För Sara Gustafssons del handlar natten snarare om en längtan efter ljus än en vilja att hölja sig i mörker. Det är en kristen erfarenhet som talar i poetens dikter och redan i samlingens första dikt slår hon an tonen:

När den rätta dagen kommer
då ska jag åter bli uträtad, mitt eget mönster
min egen relief på världens vägg.

I den här samlingen är det en poesi med stora, närmast vidlyftiga gester som möter läsaren. När det till exempel handlar om att amortera drar sig inte Sara Gustafsson för att använda en versal i Lånet för att övertyga läsaren om bildens heltäckande egenskap. Gravarna sägs utmäta diktjagets obetalda sorg och i en annan dikt går det att logga in på Guds hemsida.

Det är när Sara Gustafsson dämpar tonläget en smula som hennes dikter ljuder starkast. Då framträder en stilsäker poet som äger en förmåga att låta klangerna spela i stroferna och frammana en ljus bild av nåd och förtröstan även där mörkret ligger tätt. Dessutom lyckas Sara Gustafsson mycket väl med sitt bildspråk där hon stundtals lyckas förena det välbekanta med det oväntade i en överraskande vändning:

Men löven plockades ner
och lades i jorden
tillsammans med liken.

Där nere gror en altartavla.

Det är ofta så hos Sara Gustafsson att hon låter kristna emblem och symboler ta plats i naturen och sammanfalla med den, och det sker på ett mycket övertygande vis. Spår av Guds närvaro återfinns hos klorofyllen. Och det känns ju förtröstansfullt. Nattfåglar är en diktsamling och en debut som äger sina skavanker, men den visar ett begynnande författarskap som det ska bli spännande att följa.

Ulf Malmqvist, Kvällsposten 17/5-2002

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ur Nina Mattssons (Nutida Musik/Tritonus) recension av konserten "Vox Electronica" (Caroli Kyrka, Malmö, 1 maj 2003):

Ett av de stycken som imponerar mest är Salt (recitation, sång och dator), som bygger på poeten Sara Gustafsson Gilliards recitation av sina egna dikter. Sångerskan fungerar som en ordlös kommentator samtidigt som datorn skapar en klangfond med hjälp av realtidselektronik. Dessa komponenter bildar tillsammans en interaktiv text- och ljudkomposition som för tankarna till ett modernt allkonstverk. Nina Mattsson, (Nutida Musik/Tritonus) 3/5-03.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nina Mattsson (Nutida Musik/Tritonus) recenserar konserten Levande Röster (i St. Johannes Kyrka, Malmö 10 april 2003):

Det är inte ofta man kan få höra fyra uruppföranden under samma kväll. Detta var dock bara en del av vad publiken fick vara med om under konserten Levande Röster där den moderna vokalmusiken stod i centrum. Arrangör var Flexaton som är ett nätverk för tonsättare och musiker i öresundsregionen som ägnar sig åt nutida konstmusik.
Under kvällen spelades verk av åtta olika nu levande tonsättare, både svenska och utländska. Konserten inleddes med ett uruppförande av Jörgen Dafgårds My Garden – Like the Beach för blandad kör. Verket var välkomponerat och behagligt men stack inte ut.
Betydligt mer personlighet fanns det hos Sara Gustafsson Gilliard, som var en av huvudpersonerna under kvällens konsert. Först uruppfördes hennes egna elektroakustiska text- och ljudkomposition Börjor för röst och högtalare, och senare framfördes även Salt som är ett verk i samma genre och som tillkommit i samarbete med Stefan Klaverdal. Texten i Salt är hämtad från Gustafssons diktsamling Nattfåglar och reciterades av poeten själv samtidigt som en sångerska kommenterade texten med ordlösa melodier. För klangregin stod Klaverdal, som med datorns hjälp förvandlade och förvrängde fragment av rösternas ekon till en komplex klangfond. Båda styckena präglas av en stark integration mellan text, ljud och musik och skapar associationer till ett modernt allkonstverk. Jag upplevde inslaget som ett av de tyngst vägande, samtidigt som det var fräscht och nyskapande. Ytterligare exempel på nyskriven svensk körmusik var Fredrik Perssons Vokalis och Martin Svenssons Drömmen som även dessa uruppfördes. Båda styckena var välskrivna, men hade inte förlorat på att uppvisa tydligare karaktär. I Vokalis, som saknade text, lekte Persson med klangfärger och gradvisa skiftningar mellan hårda och mjuka vokaler. Martin Svenssons Drömmen är en tonsatt dikt av Bruno K. öijer, men på grund av kyrkans flödande akustik hade texten tyvärr svårt att nå fram, vilket var synd bland annat eftersom verkets många madrigalismer därmed gick förlorade. Avslutningen tilltalade mig mycket och bestod av en mycket svag klang som genomgick en långsam förvandling, samtidigt som den ändå gav intryck av stillastående. Körens förmåga att uttrycka de finaste nyanserna förstärkte upplevelsen.
En annan programpunkt som kräver omnämnande är Astrid Kastenssons träffsäkra framförande av Luciano Berios berömda Sequenza III från 1965 – ett verk som sätter sångerskan på hårda prov, inte bara i vokala utan även i dramatiska avseenden. Under ett par minuter gestaltas hela det mänskliga känsloregistret med hjälp av alla tänkbara sätt att använda rösten: sång, skrik, skratt, tal och klickljud. övriga verk som framfördes var Ivan Moodys vokalkvartett Canticum Canticorum (1985) och Ib Nørholms Blomsterdigt, ur 3 Sange, op 54, för piano och sång (1972).
Lunds Akademiska Kör under ledning av Sofia Söderberg Eberhard stod för en god klanglig gestaltning. Många av verken är svårsjungna, men ändå gav kören prov på en genomgående hög konstnärlig ambitionsnivå, trots några tveksamma insatser av enskilda stämmor under de första minuterna.
Kvällen bjöd således på ett omväxlande och intressant program som höll hög kvalitet. Arrangemanget gav bevis på att det sker mycket när det gäller modern konstmusik i den sydsvenska regionen.

Nina Mattsson, (Nutida Musik/Tritonus) 12/4-03.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ur CarlHåkan Larsens recension av Flexatons Levande Röster:

(...)En stund senare, en bit bort. Jag avstår från Konserthuset och beger mig till S:t Johanneskyrkan för att ta del av vad arbetsgruppen Flexaton presenterar under rubriken Levande Röster. Jag hinner höra två nya körstycken, tolkade av Lunds Akademiska Kör; Fredrik Perssons vokalfantasier i Vokalis och Martin Svenssons Drömmen. Bägge står i svensk kör-lyrisk tradition. Persson leker troskyldigt vaggande klanglekar och Svensson vänder på en snäll harmonik. Det hela känns mycket nostalgiskt och man efterlyser mera personliga grepp.
Sådana finns då snarare i poeten och recitatören Sara Gustafsson Gilliards och kompositören Stefan Klaverdals Salt; komplext anlagt, med välintegrerat ljudband och en vokalstämma med folklig bäring (Jonna Salomonsson). Tyvärr gick texterna delvis förlorade i kyrkoakustiken, men så mycket kunde man förstå som att orden förmedlade en lyrisk-vardaglig kärleksroman i tjugoförsta seklet och av recitationens tonfall att döma var det en kvinnlig Jacques Werup för det nya årtusendet som gjorde sin stämma hörd. Salt blev konsertens tyngsta inslag. Men vi skall inte glömma vokalartisten Astrid Kastenssons pricksäkra framförande av Luciano Berios Sequenza III.

CarlHåkan Larsen, Sydsvenskan, 12/4-03.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ur Helena Ljungströms recension i BLM - Bonniers Litterära Magasin (2/2003): Det första som slår mig när jag läser Sara Gustafssons (f. 1978) debut är det sakrala tonfallet. Nattfåglar innehåller dikter med titlar som Brödsbrytelse, Credo, Högmässa och Hymn. Det är en lyrik vars grundtematik har starkt religiösa förtecken och som behandlar sökandet efter en ibland stum gud och den egna motstridiga känslan av både utanförskap och utvaldhet: Redan som nyfödd slets jag ut ur flocken. / Vintrarna var kalla härdande uppfostringsläxor, / dagistundra; en inre tajga. (...) Fågelskockarna målar mina tankar på natthimlen / och träden samarbetar; jag målar, men Gud samarbetar inte. Det är en bildrik lyrik vars motiv ofta är arketypiska men som i stunder bryts upp av hastiga kast till en igenkännbar samtid: Under natten fortsatte vår vandring / i stum riktning / uppåt / igenom tälten / över murarna mot himlens monopol / där vi loggade in på Guds hemsida.

Helena Ljungström / BLM.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Språket växer till bilder (Skånska Dagbladet, 26/4-02):

Var är du som lovade mig ljus?
Du som skulle sjunga för mig när allt blivit mörkt.

Frågor lika denna flätas genom Sara Gustafssons debutdiktsamling, Nattfåglar. Ett slags det frånvarandes närvaro blir synligt; tomheten som paradoxalt fyller rummet med liv.

Men det är mest tomhet, allt det här;
i hjärtats kamrar bultar tomhet
idel tomhet far runt i dig
medan du sover, nedsänkt
i lånat mörker
lånat liv.

Att tolka detta mörker, denna tomhet, detta lånade liv som ett utslag av nihilism är rimligt, men av sammanhanget framgår att författaren vilar i den kristna mystiken. Närmare bestämt den fromhet som har lättare att uttrycka vad Gud inte är än att beskriva den Högste i absoluta hedersbetygelser uttänkta av människor. Bort med allt som skymmer sikten, undan med rekvisitan som tillhör en annan tid, ett annat samhälles behov av gemenskap och yttre koreografi. Fast riktigt så drastiskt uttrycker sig inte diktaren. Dock, tyngden i budskapet kvarstår.
Sara Gustafssons debut är mogen. Språket växer ut till bilder mer än att bilderna klistras över sammanhangen. åter hör vi orden som talar om vikten av att bli kvitt sådant som står i vägen för ett autentiskt liv. Hon skriver:

Minns du att jag vaknade upp en morgon
och fann den röda bindeln över dina ögon.
Minns du hur vi klädde av oss soldaternas skuggor
tyngden i deras sammanpressade bröstkorgar.

Sara Gustafsson är född 1978 i Skurup, bor och studerar i Lund. Åter har Förlag Kolibri visat att en liten fågel kan ljuda i kören av andra, måhända både större och mer kraftfulla fåglar.

Peter Hultsberg, Skånska Dagbladet 26/4-2002

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Logga in på Guds hemsida (Sydsvenskan, 15/5-02):

Sara Gustafsson är nästa ut i Limhamnsbaserade förlag Kolibris utgivning av sydsvensk poesi. Nattfåglar kommer parallellt i bokform och på nätet (www.lyrik.nu, med författarpresentation och foto). Hon är född i Skurup och studerar i Lund.
Nattfåglar består av 38 dikter jämte 16 kortare kursiverade strofer, musikaliska anslag som luckrar upp och kan fungera som introduktioner till det närmast följande. Det ger en angenäm rytmiserad helhet. Dikterna avrundas av ett kort efterord, egentligen ännu en dikt, som utreder bokens titel. När det blir kallt, säger hon, väljer en del fåglar att flyga söderut, andra övervintrar och dukar kanske under, en del anlägger kraftigare fjäderskrud och inte minst: Vissa börjar skriva poesi.
Skånska myllan är svart och efter regn kan man sjunka ner i den och döden dö. För Sara Gustafsson är lyriken en överlevnadsstrategi eller mer ändå, en frälsningsväg. Det låter religiöst och hon har också kraftfulla citat från Gamla testamentet som motto för boken. Bibel- och predikoklanger återfinns i de inledande dikterna: Betänk det, en liten stund, att en gång ska också du glömmas bort.
Hon uppsöker kyrkogårdar, hör Jesus sjunga i trädens valv med vigselringen tänd, Jungfru Maria gör entré och vi uppmanas logga in oss på Guds hemsida.
Vederbörligen betänksam vandrar jag vidare och märker snart ansatser till mer kroppsnära stråk: Så det enda jag vet / hur ditt hjärta slog / nästan snabbare än mitt.
Det pessimistiska draget består men får ofta något barnsligt eller trösterikt över sig. Man kan notera en del standardlyrismer som jag sover dig längre in i mig, men det tar inte överhanden.
Slutintrycket: en mycket ungdomlig dikt som frossar i mull och mörker och i övrigt präglas av säker rytm och osäker eller omornad livskänsla. Som bäst är den inte uppgiven utan bärs av växande tillit. Jag är din älskade zebra ropar Sara Gustafsson till okänd adressat, eller kramar ett påskägg i Skurup: Inuti ägget är ljus / man sluter händerna kring det varma skalet. / Efter svärtan / kontinuitet.

Sven Christer Swahn, Sydsvenskan 15/5-02